eeemmmmyyy

Jag kommer ihåg hur arg och ledsen jag var. Jag hade mina vänner och jag vet att de gjorde allt de kunde för att visa att de älskade mig och att de fanns där. Ändå var jag ledsen för att de inte gjorde mer för att hjälpa mig, och samtidigt var jag tacksam för jag ville egentligen inte ha någon hjälp då. De sa att de älskade mig och att jag var viktig, men allt  jag kände var ingenting.Ett enda stort tomrum.
Det tomrummet håller på att fyllas upp nu, jag börjar känna kärleken som jag behövde då och fortfarande behöver. Och allt på grund av vännerna som hjälpte mig upp när jag var nere på botten, även att jag inte såg det då. De som fanns kvar där och inte gav upp hoppet, utan de som fortsatte finnas där trots allt jag lät dem gå igenom. Jag föll djupt och det gjorde ont att försöka klättra upp igen, mörkret kändes lättare än att hitta ljuset igen. Jag hade tur, jag hade vänner som stöttade och fortfarande stöttar när jag behöver dem som mest. Och idag kan jag med stolthet och lättnad säga att jag är på väg upp och är nu närmare det ljusa än jag varit på väldigt länge. Allt på grund av vänner som fanns och älskade. Jag tror de vet vilka de är och jag har bara en sak att säga: utan er hade jag inte varit där jag är idag. Jag älskar er och jag har en plats i mitt hjärta för er som alltid kommer finnas kvar.

---