Let me go.
I just want you to let me go so I can move on,
but I so badly want you to hold on..
How did we get to this point, how did it get this far?
How could things go so wrong, and mess everything up?
Things that used to be so good, what happened to them?
I have no answer, all I have is the memories of what used to be good.
And one thing I know for sure is that I miss you,
more and more and less and less for every day that goes by.
I'm starting to forget about you, and I'm scared.
I'm scared that one day I won't remember, I'm scared that my memories will disappear.
It would feel so good to finally let this go, to finally let you go.
But I can't.
I can't erase you. I don't want to erase you. I want you here. I want you to be apart of me.
But you're not and you never will be.
You used to be my hero, the greatest man in the world.
And now you're nothing, just a man who lost my respect.
I hope you're happy, I hope you have everything you want,
but you will never get me back.
You lost me a long, long time ago, and now it's to late.
We will never go back to how it used to be,
all we can do is live in this moment and make it as good as it can be.
I miss you...
Äntligen.
Det ska bli så fruktansvärt skönt att komma bort från allt skit i falköping, underbart ska det bli!
Men självklart kommer det också bli tråkigt och lite jobbigt att vara borta från vännerna och familjen som är kvar här hemma i Sverige. Men vi är ju tillbaka på fredag igen, och jag har en känsla av att tiden bara kommer flyga förbi.
Vänner, jag kommer sakna er men snart ses vi igen :) <3
Kände bara för att slänga in ett snabbt litet inlägg innan jag åker och nu ska jag gå och fixa och greja lite med allt som är kvar innan Beck börjar.
Ha det bäst här hemma allihopa, vi hörs!
Det kanske slängs iväg ett litet sms eller nåt i veckan, vem vet ;)
PUSS!
Is this all?
Stress och press, det är allt jag känner just nu.
Att jag måste göra allt så bra och så snabbt som möjligt,
även att jag vet att jag inte kommer klara det, jag vet att jag inte pallar det.
Just nu känns allt bara som en dimma, plugg, körkortet som ska avklaras, ännu mer plugg.
Och jag vet ju så väl att när jag känner att jag har för mycket,
då släpper jag bara allt och gör ingenting och det gör ju inte saken bättre.
Men men, det är la bara att kämpa på.
If this is all it is,
