eeemmmmyyy

Droger, droger, droger....
Överallt, var jag än är känns det som det är det ständiga runtomkring.
Droger. Den där förbannade skiten som är så otroligt lätt att få tag på.
Jag hatar det. Jag hatar droger. Jag hatar att se vad det gör med människor.
Jag hatar droger. Men det jag hatar mest av allt är att se vad drogskiten gör med mina nära.
Att se förändringen, att se hur människor omkring bryts ner. Att se hur mer och mer problem skapas och allt på grund av drogerna. Jag vet inte vad det är som gör att det är så tilldragande. Spänningen kanske. Jag vet inte. Jag vet dock hur det är att vara fast i ett beroende, t.ex rökningen. Det är jobbigt och det märks hur illa det gör en egentligen och ändå slutar man inte. Konstigt faktiskt. Det var dumt gjort att börja, en av de saker jag ångrar mest. Men det går att ta sig ur det, med lite vilja klarar man allt. Det är bara det att viljan och orken måste finnas där, för om den inte gör det så går det inte sluta. Och jag tror jag har viljan nu, jag har märkt vad rökningen gör med mig. Men det är så gött ibland, särskilt när man är stressad, pressad, ledsen, glad eller vad som helst egentligen. det gör mig lugn på nåt sätt. Men som sagt, med lite vilja klarar man det mesta.
Men det här med droger, hasch, kokain, amfetamin och allt vad det nu finns för skit. Nu kanske du tänker "aja, droger är så vanligt. Det är många som gör det och det är väl inte så himla farligt."
Och visst självklart finns det många som tar droger men när man verkligen får uppleva det i ens egen närhet, då är det inte de tankarna som kretsar i huvudet.
Det är istället oro. Oro för allt.
Tänk om nånting händer? Kan jag göra något? Varför Varför VARFÖR?
För om det skulle vara så att det faktiskt händer något, vad gör man då? Då står man där ensam, liten, svag och hjälplös. Och tro mig, den känslan är inte rolig. Allt jag vill är bara att det ska vara som vanligt, med allt.
Jag hatar droger!

---

Keep my heart somewhere drugs don't go

Hide me now under your wings.

Aldrig trodde jag att det skulle kännas såhär.
Det var ju det jag ville, det var såhär jag ville ha det men varför känns det då såhär?
Bra och dåligt på samma gång liksom.
Hur kan ett hjärta vara delat på detta sättet?
Det hade aldrig funkat, det är ju en självklarhet egentligen.
Och det är såhär jag vill ha det, det är detta sättet som är bäst.
Jag vill bara slippa det här, den här känslan, den där jobbiga stunden som kommer
när mörkret faller och allt kommer tillbaka som en blixt från klar himmel.
Alla minnen, alla bilder, alla låtar.
Men det är väl så att det ska kännas och göra ont trots att det är vad som är bäst,
trots att det är vad jag vill.
Känslor går inte att styra, det är bara att försöka leva med dom och jag vet att jag fixar det!
Det var ju trots allt såhär jag ville ha det.

---

when i'm feeling weak and my pain walks down a oneway street
i look above and i know i'll always be blessed with love