Tjaaaaaaa!
Vilket liv jag har :P
I morgon är det fredag vilket innebär fotodag med några av de bästa,
blir nog skoj.
Men nu till mina funderingar, eller ja, funderingar och funderingar?
Det är mer ett konstaterande.
Jag har inget liv, helt seriöst!
Imorgon är det fredag, vilket innebär att nästan hela lovet är slut. Bara helgen kvar liksom.
Och vad har jag gjort? Inte ett skit. Jag får snart panik på mig själv.
Vad gör jag hela dagarna egentligen?
En vanlig dag i mitt liv (på lovet då alltså):
Jag går upp, äter frukost om jag känner för det.
Fixar kaffe och startar datorn, sen är jag fast där i typ.. flera timmar.
När jag tröttnat på det stänger jag av datorn och förflyttar mig till tv:n.
Fixar lite nytt kaffe, njuter i fulla drag och blir även kvar framför burken ett tag.
Sen då? Vad händer sen?
Jo eftersom min fantasi verkligen är på topp, gissa vad jag hittar på?
Japp, heeelt rätt! Jag startar datorn. Igen.
och sådär kan jag hålla på i en hel dag.
Kollar tv, sitter vid datorn, skickar lite sms då & då och dricker alldeles för mycket kaffe.
Det är inte bra alltså. Jag behöver förändring!
Självklart träffar jag vänner också, men ändå. När jag inte gör det då?
Då får jag seriöst nästan panik på mig själv! För då ser varje dag ungefär likadan ut.
Men det är upp till mig att ändra situationen, och nu ska det bli ändring!
Okej, nu ljög jag nog lite. Om jag känner mig själv rätt så kommer det inte bli någon ändring.
Inte inom det närmaste i alla fall.
Ärligt talat så är det faktiskt rätt skönt med såna dagar, men när det blir för ofta,
då är det bara tröttsamt. Nu känner jag att jag pratar emot mig själv,
men mina tankar är visst lite delade så ni får stå ut. :P
Fast å andra sidan passar jag ju faktiskt på att njuta av ledigheten, och det är ju bra! Eller?
Jag tänkte såhär innan lovet:
'Nu ska jag vara duktig, plugga matte varje dag på lovet
så jag kanske blir godkänd på det där förbannade matteprovet'.
Men har jag gjort någonting? Har jag ens öppnat boken?
Svar: Nej.
Men nu ska vi tänka positivt, det är ju faktiskt en vecka kvar så det finns fortfarande hopp! :D
Nu till dagen:
Idag har jag faktiskt gjort nånting, hör och häpna!
Jag och Matildis tog en lite promenix upp till ishallen
där massa trevliga människor befann sig.
T. ex Bellabus och Johannsan :D (och nej, det var inte ett sammanträffande,
vi hade bestämmt att ses)
Så det blev en väldigt mycket trevlig promenix hem sedan med dessa flickor,
och det var skojsigt! Helt ärligt nu, ni gjorde min dag så tack för det! :D <3
Det bör också tilläggas att
- jag saknar johanna
- jag längtar tills i morgon
- det är endast cirkus 115 dagar kvar till Rom
- och om fyra veckor drar jag utomlands, GÖTT! :D
Men nej, nu är klockan för mycket och jag ska sova.
Tack och hej, puss och kram, varm mjölkchoklad.
Eller nåt.
Godnatt i alla fall, och hoppas ni sover gött och drömmer sött!
P.s. Jag tycker det är väldigt skönt med lov även om jag inte gör så mycket.
Bara så ni vet liksom. D.s.
Ciao!
Jag måste bara tillägga att jag helt plötsligt bara sådär blev jättesugen på chips.
Tänk er Estrellas lättsaltade potatischips och cocacola, fy vad gott! :D
Och en sak till, det snöar.
Men nu ska jag faktiskt sova.
GODNATT!
Vad spelar det för roll?
Jag är glad nu, inte. Sitter med den där förbannade engelskan och jag orkar inte.
Så jag sitter här istället, engelskan får vänta.
Mina tankar är ändå inte med mig idag, de flyger bara iväg och jag kan inte koncentrera mig.
Så just nu skiter jag faktiskt i vilket.
Och jag som har lovat mig själv att tänka positivt, det går ju bra.
Men vad spelar det för roll, egentligen menar jag?
Det är mina egna löften jag bryter, vilket betyder att det inte spelar någon som helst roll.
Överhuvudtaget.
Känslan av att känna sig ensam, det är bland det värsta jag vet.
Att känna att man inte har någon som bryr sig, det är jobbigt.
Jag har några riktigt bra vänner,
men jag kan ändå känna mig så himla ensam och obehövd ibland.
Det känns som att alla har någon annan och jag har ingen,
och just precis den känslan har jag nu.
Att alla skulle klara sig fint utan mig ändå.
Jag har mina vänner, men jag saknar känslan av att känna mig behövd.
Så vad spelar det för roll?
