eeemmmmyyy

Hela tiden. Jag försöker verkligen men det märks inte och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att ingen kommer läsa detta men det gör inget, jag måste skriva det nånstans iallafall när jag inte längre får säga det högt. Jag orkar inte! Jag orkar inte så himla mycket mer men det kan jag inte säga för då är jag för känslig. Det är mycket lättare att bara glida med och låtsas ett litet tag än att verkligen visa hur man känner, det är lättare att skratta med än att visa hur man mår, hur man verkligen mår i hjärtat. På riktigt liksom.

Det finns väl egentligen ingen som vet, eller jo kanske nån, fast nej. Ingen som vet hur det verkligen är. Och det är jobbigt att ingen vet när man verkligen känner att man vill prata med någon, prata om det som ligger och gnager under den där fina fasaden. Det är oftast när jag är själv som allt kommer tillbaka, det där som aldrig går över. Den där känslan av att allt känns fel, när man känner sig ensammast i världen och det enda man vill är att försvinna bort. Känslan av att vakna och känna den där tunga tröttheten och huvudvärken man har efter att ha somnat gråtandes nästan varje kväll. Jag trodde att allt skulle bli enklare med Gud, att det skulle vara lättare att se det ljusa men det är inte så. Inte just nu iallafall, jag vet ju inte hur det blir sen. Jag vet att jag behöver Gud hos mig, veckan efter att allt hände kände jag mig så glad och lättsam trots förvirringen. Det låter kanske konstigt men för mig var det som ett glädjerus och det glädjeruset känner jag fortfarande av, ibland. Just den där otäcka, underbara, rädda och varma känslan av att det kanske ändå finns någon där uppe som vill hjälpa och som faktiskt pratade till mig. Den känslan går inte att beskriva mer än att jag ärligt kan säga att jag kände mig lycklig på riktigt den veckan. Och det var så himla skönt att äntligen känna att det faktiskt var bra! Jag tackar Gud för det, idag är jag säker på att han finns med mig i både bra och dåliga stunder även om det kanske inte syns utåt så vet jag det i hjärtat och det kan ingen säga nånting om.

Men jag vet hur jag mår just nu och det är inget jag kan hjälpa. Jag är inte sånhär för att jag vill det, den som tror att någon människa vill må såhär vet inte vad den pratar om. Det är inget jag väljer och jag vet att typ ingen tror mig men jag försöker faktiskt! Jag vet att det är tråkigt att träffa mig när jag är sånhär men då är det kanske bättre att jag är själv med allt det här jag har inom mig och kommer på något sätt att fixa det på egen hand. Jag har ingen jäkla aning om hur det ska gå till men hellre det än att mina egna bästa vänner tycker det är jobbigt och tråkigt att träffa mig för att jag mår som jag gör, då är det bättre att spela. För deras skull. Det kanske är lättare att hantera det på egen hand? Jag vet inte, fast innerst inne vet jag nog egentligen svaret. Inget är lätt att bära ensam men om ens vänner redan har fått ta så mycket är det orättvist att låta dom ta ännu mer. Då är det kanske lättare att vara ensam. Jag vet inte och jag är förvirrad..